En ny era närmar sig

Nu har jag gjort det! Sagt upp mig från min kära arbetsplats sedan 12 år tillbaka.. Det var inte ett lätt steg kan jag säga. X har verkligen en stor del i min själ och i mitt hjärta, har inbland t om känts som mitt första hem. Idag när jag klev innanför dörrarna satte sig en klump i magen och tårarna började trycka på. Och när jag senare satt vid datorn för att skriva, ni vet det där pappret man måste skriva,.. (läs uppsägning) rann tårarna nerför kinderna och jag hade så svårt att skriva orden.. Så varför slutar jag kan man ju undra då..? Jaa, jag har fått ett jättebra och spännande erbjudande som jag inte kan tacka nej till. Det känns som det var "meant to be" på något vis - som jag tidigare skrivit- allting har en mening! Jag tror också att det är en bra brytpunkt att börja nytt direkt efter min mammaledighet, annars är det så lätt att bli kvar. Och 12 år är ändå 12 år - det är dags att röra på mig och pröva mina vingar utanför dessa dörrar.

Det är klart att det känns overkligt. Ska jag inte gå in genom den här entrén på morgonen längre? Ska jag gå in någon annanstans? Skum tanke.. Och som någon frågade mig igår, sover du på nätterna nu då? Jag skulle vara jättespänd. Men jo, jag sover, jag känner mig väldigt cool måste jag säga. Vet inte om det är för att jag inte kan ta in det eller för att jag helt enkelt är cool. Jag har ändå varit hemma med Filip i snart ett år så det är klart att arbetslivet känns ganska avlägset just nu. Men det nya jobbet känns så spännande och jag hoppas och tror att jag kommer få mycket utrymme att utveckla det jag vill utveckla. Nämligen de mänskliga - medmänskliga - bitarna. De bitarna som utvecklar oss människor till att vara ödmjuka och kärleksfulla varelser gentemot varandra. Inte ge näring åt trycka ner eller göra andra fel-sidorna som ju faktiskt vi människor också kan vara väldigt bra på, men som inte leder speciellt långt...

Jag pratade runt med de personer som står mig nära. Det var tufft kan jag säga. Jag tror att vi kan se X som en unik arbetsplats vad det gäller relationer kolleger emellan. Vi har haft så kul ihop och ett otroligt öppet, tillåtande klimat med högt i tak. Vilket har hjälpt mig att växa otroligt. Mina 12 år har varit en revolutionerande resa för mig. Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har gått genom taggiga rosenbuskar, jag har svävat på moln, jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv som person och om hur vi människor fungerar, jag har hittat förhållningssätt i mitt liv att leva. Ja, listan kan göras oändlig... Så nu tar jag med mig ALLT det jag har fått för att sprida vidare ut i världen. Och det känns stort vill jag lova!

Så att mina känslor är kluvna ser jag inte som något konstigt, det är en separation, en sorg, men också en glädje och ett erkännande.

Att jag får sommaren ledig är ju underbart, för att sedan börja min nya era i höst! Det känns helt rätt.

Och nu till verkligheten... *s*
Var till Läkaren med Filip idag för han har fått massa "gojs" i ögat. Ögoninflammation OCH en rejäl öroninflammation visade det sig. Inte undra på att han skrikit så mycket då. Och jag som bara blivit less på honom, stackars liten, inte kunna säga vad det är som är fel. Men nu har han fått penicillin som jag berättat för honom kommer göra honom bättre snart så det svalde han utan minsta problem. Den killen äter och dricker allt som kommer i hans väg.. Bra nu, men bådar det gott för framtiden??? :)